Stolta, okuvliga s/s Blidösund! Fartyget som idag är den självklara symbolen för ångbåtsmusik på Stockholms vatten var för över 100 år sedan en envis befolknings dröm om en egen båt…

Utan Blidösundsbornas höga krav på kommunikationer till och från Stockholm hade Blidösund aldrig sett dagens ljus. Men när väl sommargästerna sökte sig allt längre ut i skärgården ökade kraven på möjligheterna att ta sig till trakten kring Blidö.

1908 skickade ledande Blidöbor ut en inbjudan till aktieteckning i ett nytt rederi. Täckningen gick trögt men 1910 bildades ett aktiebolag som kunde beställa ett fartyg hos Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg till en kostnad av 132000 kronor.

Jungfrufärden

blidosund-historia-01

Den 4 mars 1911 gick Blidösund från Göteborg ner runt södra kusten – med nattuppehåll i Helsingborg och Simrishamn. Färden var inte helt lätt men det nybyggda fartyget anlände till Skeppsbron i Stockholm på kvällen den 7 mars. Två dagar senare gick Blidösund på PR-resa till Blidö. Bryggorna var smyckade med girlanger, flaggor, vimplar och granris. Det hölls tal, avfyrades salutskott och det hurrades från bryggorna.

Blidökriget

När Blidösund började gå sin rutt, innebar det också början på en strid med Waxholmsbolaget som kom att kallas Blidökriget. Öborna ville försvåra för Waxholmsbolaget att lägga till vid bryggorna. Olika fastighetsägare ansökte om att det skulle krävas tillstånd vid sjutton av bryggorna i Blidösundet, vilket bifölls av länsstyrelsen. Ju längre ångbåtskriget fortlöpte, desto fler stockholmare valde Blidösund. Under Blidösunds andra säsong, 1912, upphävde regeringen länsstyrelsens beslut och det blev, vad man vet, inga fler skärmytslingar. Det stod ändå klart att Blidösundsbolaget hade hållit stånd mot det starka Waxholmsbolaget helt enkelt genom att överleva.

Andra tider

Det sena 1920-talet till andra världskriget var en gynnsam tid för ångbåtstrafiken i skärgården, och så även för Blidösund. Under kriget, när den industriella utvecklingen avstannade fortsatte de gamla skärgårdsbåtarna att ånga på, även om man fick elda med ved istället för med kol. Efter andra världskriget tog trafikutvecklingen fart och det skapades en alternativ färdväg till Blidö. 1950-talet blev ett tungt decennium för Blidösund. I Mälaren lades nästan alla ångbåtslinjer ner. Efter Blidösunds grundstötning 1949 blev det nödvändigt att renovera båten. Förutom ett kostsamt renoveringsarbete, förändrades villkoren för rederiets verksamhet eftersom passagerarantalet sjönk stadigt under 1950-talet.

Ur trafik

1960, efter förlustår, äldre skulder och bistra framtidutsikter togs Blidösund ur trafik nästan femtio år efter sin första resa.Under större delen av 1960-talet låg fartyget upplagt på Djurgårdsvarvet där hon sakta förföll och plundrades på både lösöre och utrustning.

Nytt hopp

År 1963 hade Skärgårdens Trafikantförening bildats som en reaktion mot att utredningar och politiker föreslagit att nästan all båttrafik från Stockholm ut i skärgården skulle läggas ner. En av föreningens grundare var läkaren och ångbåtsentusiasten Leif Rasmusson. Tillsammans med Eric Jägeborg, erfaren styrman och skeppare, rustade han upp den gamla ångbåten Östanå I, men när det visade sig ogörligt att sätta i en ny panna såg de sig om efter en annan båt. Vid denna tid, 1968, bjöds Blidösund ut till försäljning och rederiet Roslagens Skeppslag köpte Blidösund för 35000 kronor.

Törnrosa vaknar

I början av 1969 började upprustningsarbetet. Trots åtta år i dvala var båten i grunden i gott skick. Ångpanna och maskineri var välbehållna. Ekonomin var skral, men entusiasmen stor. Man bytte plåtar och renoverade propeller och propelleraxel. Egentligen ville man hemlighålla upprustningen, men flera tidningar skrev om projektet och på Blidö såg många fram emot att Blidösund åter skulle sättas i gång.

Återfödelsen

blidosund-historia-02

Lördagen den 19 juli 1969 blev något av en sentida repris av första turen till Blidö 1911. Blidösund gick på sin gamla trad till Blidö och mottogs där av hurrande folkmassor vid många bryggor. Enligt vittnen var många äldre öbor mycket rörda. Blidösunds överraskande återkomst gladde många. Gamla skärgårdsbor åkte med för att återuppleva gångna tider och även nyfikna förstagångsåkare strömmade till. Pressen skrev ivrigt om båten som återuppstått och om arrangemangen som ordnades ombord.

Håll verksamheten igång

Rederiet prövade en mängd olika idéer för att få verksamheten att fungera. Reguljära passagerarturer bland annat till Mariefred. År 1972 gick båten till Blidö med omnejd på fredag och söndag, en modell som består än i dag, med skillnaden att Blidösund nu stannar i skärgården hela helgen och fyller lördagarna med resor till olika utflyktsmål. Charter var ekonomiskt minst lika viktigt för rederiet. Man for med grupper till olika utflyktsmål eller gjorde rundturer i innerskärgården. Ett samarbete med Stockholms Stadsmuseum gav upphov till ”båtburna stadsvandringar” på Stockholms vatten. Tre år senare startade så kallade litterära förhalningar. I flera år for man runt Södermalm, via Hammarbykanalen med en rad namnkunniga ciceroner. Konceptet kom av att man på måndagskvällarna kom in till Klara Mälarstrand ifrån Mariefred och sedan ändå skulle förhala runt till Skeppsbron. Vid samma tid, 1973, startade Ångbåtsmusiken, som har blivit Blidösunds kännemärke.

Kreativitet och kaos

Efter Eric Jägeborgs plötsliga död 1977 visste man inte hur det skulle gå för Blidösund. Under sommaren 1977 anmälde Thure Moberg och ”en grupp yngre sjöfolk” sitt intresse för att köpa Blidösund och driva den vidare enligt den inslagna vägen, och så blev det. I sena delen av 70-talet var även andan på Blidösund rödfärgad. Vänsteridéer om lön efter behov, om kollektivt bestämmande och solidaritet präglade den nya regimen. Efter ett antal år av ekonomisk kris och sanering utvecklades verksamheten i ett mer kommersiellt syfte. Man började med mer påkostade musikprogram och initierade en omfattande reklamkampanj för båten som ”Musikbåten Blidösund”. Under andra halvan av 1980-talet var det inte ovanligt att fartyget fick avgå utan att alla som ville fick plats ombord – särskilt under Roffe Wikströms nattblues på sena söndagskvällar. Det hände till och med att besättningen hotades med stryk av dem som blivit utan biljett.

Nuet

Blidöbornas egen ångbåt är nu den sista genuina koleldade ångbåten i skärgården. Ingen hade kunnat förutsäga hennes överlevnad eller alla de metamorfoser hon har genomgått för att bli dagens kombination av musik-, mat-, utflykts- och reguljärbåt. Att denna särling i skärgårdstrafiken kommer att leva vidare i högsta välmåga finns det ingen anledning att betvivla. Förkortad text ur Jens Linders bok ”S/S Blidösund – skärgårdens sista koleldade ångbåt”.